Karlar, suck, ingen feeling alls för när det är ett bra tillfälle eller inte.
Jag måste ha misslyckats totalt med min uppfostran av honom, för efter 20 år borde vi se resultat eller hur?
Men samma fråga kommer i de mest olämpliga stunder, med en viskande röst och med trånande ögon säger han:
- Ska vi ha sex?
Att jag precis har sagt att förkylningen brytit ut och att jag fått feber och snart går till sängs har ingen betydelse. Inte heller hart det betydelse att jag är fullt upptagen med att försöka diskutera tonåringens möjliga nattaktivitet med honom med oron fastnaglad i bröstet.

Det är bra med sex, orgasmer förlöser spänningar, får jag till svars när jag påpekar att jag verkligen inte har någon lust i kväll. Sex är tydligen bra mot allt, huvudvärk, förkylningar, feber, stress, oro OCH TIDSBRIST tydligen också, för en snabbis hinns alltid med men det finns tamej fan ingen tid för mig att stå framför spegeln när vi ska bort.

En snabbis är alltid en snabbis och den finns det alltid tid för... så in i helvete märkligt.